dragaren? Derföre, att det är vettets skarpaste ögonkast, förnuftets och sanningens på en gång ädlaste och tryggaste hämdvapen. Dess få missbruk äro ej att jemföra emot de välgerningar det gjort menniskoslägtet. Det har verkat till dess förädling, till dess lugn, likaså mycket som lagar och vettenskaper. Alla de store män, som vakat öfver sederna, som skyddat förnuftets rätt, som utrotat dårskapen, den mäktiga som förtrycker, och den icke mäktiga som blott vanhedrar samhället, hafva varit till en hög grad dermed utrustade. De stora laster deremot, de stora dumheter, de stora bedrägerien, göras merendels med mycken allvarsamhet; äfven ofta med hänryckning. Man kan dömma huru stor Guds gåfva löjet är åt menskligheten, deraf, att allt hvad charlatan är, icke äger en afsvurnare fiende. Om en sådan försöker att nyttja det, lyckas han alltid slätt. Han känner strax att det icke är hans vapen, och flyr merendels ofördröjeligen till ovettets tryggare styrka.
Denna ton af låg fritalighet, af förstummande plumphet, man öfverför den ömsevis ifrån lefnaden i skrifter, och ifrån skrifter i lefnaden; man
