sätter den i princip, och kallar den, som förut är sagdt, sublim Snillestyrka, hög Ärlighet, manligt Sinnesmod; ty sådant är det begrepp man bemödar sig, att, hos oss, fästa vid dessa egenskaper. Det är nödigt att söka vidmakthålla, om dem, ett annat och rättare.
Att utan stojet af ett trotsande skryt, rycka sanningen ur bojan af mäktiga fördomar; att med anständighet skydda hennes rätt; att med värdigt lugn möta dårens skymfande harm, utan att ett ögonblick sänka sig till hans nedriga språk; se der den rätta sinneskraft, som dessa styrkans hjeltar, antingen ej känna eller med flit misskänna. Efter deras lära och exempel, hvari består hon deremot? Jo, i styrkan att tala om sig sjelf med den oförsyntaste sjelfbeundran; — i styrkan att tala till andra med den mest förolämpande grofhet; — i styrkan ändteligen, att ej rodna för någon uselhet, någon galenskap, någon grad af tilltagsenhet. Visserligen felar man ej, att dervid förutse den vises förakt, och den ädles förtrytelse. Men hvad gör man? Man ler deråt i hemlighet. Dessas antal, tänker man, huru stort är det väl emot de lätt förvillades? Emedlertid bedrar man sig skamligen.
