Något olika förhåller det sig med våra brukliga högtids- och fröjdetal. Men se der, hvad icke alla vilja fullkomligen medgifva. I mångas tanke ankommer ingenting hvarken på tillfällets beskaffenhet eller talarens person. Talet må hållas i anledning af ett namn i almnackan, eller i anledning af statens vigtigaste värf: det må utgå från en Rådsherres mun, eller en skoleungdoms: samma språk, samma ton, samma saker, med ett ord, samma slags vältalighet, synes dem öfverallt lika passande, så snart den blott är i sig sjelf god och loflig. Jag är icke af samma mening. Jag tror att alla ämnen, äfvensom alla sätt att utföra dem, fastän i sig sjelfva ej förkastliga, eller äfven rätt goda, dock icke passa lika för hvar och en talare, eller lika för alla åhörare.
Jag vet väl att i en publik skrift, hvars föremål blott vore att utreda och afhandla ett visst ämne, det icke är på författarens person, utan på hans skäl, som man bör göra afseende. Men detta synes mig en helt annan sak. När begreppen behöfva upplysas, då är det lika ifrån hvilken hjerna upplysningen framstrålar. Den, som bäst undervisar, bevisar just derigenom att det var han, som borde göra det.
Likaså vet jag väl, att vid tillfälle af någon viss uppgift för vältaligheten, (till ex. ett
