akademiskt täflingsämne) skribenten kan, hvem han ock må vara, dristigt syfta till det högsta ändamål af sanning och väckelse; kan, på hvilket sätt som bäst tjenar, bemöda sig att träffa starkast och allmännast. Men det är der blott frågan om högsta snilleförmågan, om starkaste verkningen. Det är alla länders och alla tiders genie, det är den upphöjda menniskoanden, utan anletsdrag, utan namn och plats i sammanlefnaden, icke skribenten sjelf, som der framställer sig.
Annorlunda förhåller det sig, efter mitt omdöme, när talaren verkligen i person framträder, och således, det förstår sig, af någon förutsatt egen behörig anledning. Är det ej sant att talets art då synes böra lämpas efter denna anledning, och vara så stäldt, att det passar den personen, som håller det, om det annars skall synas, icke en högtrafvande theaterscen, utan ett allvarligt uttryck af hans tankar och känslor? Är det ej sant, att den stora rôlen af folkhjelte eller statsupplysare, just för denna orsaks skull, tyckes fordra en viss behörighet af år, erfarenhet, anseende i samhället? ock att samma rôle kunde synas mindre tillkomma en ung man, som tilläfventyrs blott aflägger ett öfningsprof?
Derföre ej betagit, hvilken författare, som kan, att syfta till alla stora och nyttiga ändamål:
