blott måste, som jag tror, tillfället och sättet väljas olika. Anonymen, till ex. är det allmänna förnuftets röst. Den har alltid år, erfarenhet, myndighet, tillbörlighet, allt efter, som den har förnuft och stark väckelsekraft. Den personliga talaren har dem visserligen icke alltid.
Jag medgifver att vissa begrepp af samhällsrätten, sådan som de om Konungars pligter och medborgares fordringar, verkligen äro af den enfald och tydlighet, att hvar och en, ung eller gammal, med eller utan vigt i samhället, lätteligen kan hafva, eller lära att hafva dem. Men om de således kunna anses, såsom gifna nästan hos alla af en viss upplysning; om enda frågan således blir, att på det kraftigaste sättet, upplifva och inskärpa dem; om dertill icke gör nog, att kunna i vacker styl eftersäga, hvad man sjelf nyss inhämtat; utan ett sådant ändamål hos den personlige talaren, tillbörligen förutsätter äfven det förtroende, det nödvändiga anseende, som en längre erfarenhet, ett djupare begrundande af deras rätta och sunda tillämpning, endast kunna gifva; då synes det vara i förnuftets reglor, och derföre i vältalighetens, att icke, utan med förtjenst af dessa egenskaper, eller åtminstone annars, icke utan på ett mindre direkt och lindrigare sätt, framställa sig att yrka detta catoniska ändamål.
