_ 553 . _ När predikanten säger er ifrån predikstolens
- oo verkar' allt gödt; den som tror, han gör det
oda; han är god undersåte, god make, god usfader, god medborgare; så säger han er, tyifla I derom, en stor och vigtig sanning. Men återstår igenting vidare att säga? Tål denna sanning, i Jlämpningen, ingen tillagd undervisning, ingen ärklaring för begreppet? BehöiVer ej läras, hvari et goda som skall verkas egentligen består, och enoni hvilken beskaflcnhet det blir sådant? Må-
- ^ ej vetas, hvad det är, i hela sin utofning be-
"aktadt, att vara god undersåte, god make, god usfader, god medboi^gare? Sjelfva orden, inne- ålla de tillika undervisningen derom? Innehålla e alla naturliga bevekelser, som kunde tilläggas? • Religionsmoralen betraktad i sin princip, tron, lä vara långt öfver förnuftets fattning och biträ- e; men dess användning på timineligheten, kan j ske utan nedstigande till lefnadens särskilta öreskriller, till tänkesättens pröluingj till betrak- andet af menniskors enskilta eller inbördes för- lållandej och kan religionsmqralen härvid umbära romullets åtgärd? Är denna åtgärd onyttig, der- före att den ej gör ensamt tillfyllest? derföre att BO högre kraft ännu fordras? Det är ej heller od- larens makt och konst som ger växten åt sädes- Lsupoiiiis Sku. Ill Dkii. s3
