' �. 555 -- den i sin filIäiD||iing på lefveraet utgör en r SAuagslära för himnvelen; då den olärde bortslum- inr, philosophen bortgrälar den: med hvars roat ^ jkftU hon tala till nieoigheterna, om ej med reli4 ^ gionslärarens ? Hvem tillhör det, omickehonom, att i sina föreställningar förena dem begge , reli-' ^ gionen och förnuftet, och att yisa deras samroan- stbnmelse: det ena såsom gemingamas upplys- aingi* och kännedomsmedel; det andra, såsom de- 'CM högsta Terkningsgrund? den ena, såsom förid- Imde kraft; det andra, såsom gifvande sak, Soh iQfr, att förädla? Ty h^ad Tore, utom denna til- iaigda lefnads- och verkningslära, sjelfya Tiljans 4Élhn8nna helighet? Tvekom ej att säga det: en Jhögtidsklädnad utan kropp som bure den; en re- 4Biogsdegel utan något som götes deri
Det predikosätt, som inskränker sig att i adlmSnhet blott yrka tro och kristendom, som innesluter inom detta enda grundbegrepp hela re- ligionsmoralen, utan att någonsin gå vidare, detta luredikosätt må anses vårda med trohet den grund •apQ religionens första lärare lagt; men bygger
�det därpå, hvad som borde och kunde byggas?
. iq^q^ller det underVisniogens hela utvidgade bp- i^r? Tron ger viljaos helighet; men det är vis- erligen ej hennes kall, att vara i stället för ef- jertanken; att, i menskli^ mening sagdt, upplysa
