deras effektiva styrelse. Det eller det vore oförnuftigt, det eller det vore orättvist; derföre låter det ej tänka sig om naturen: se der känslans korta logik. I hvart hjerta ligger då hemligt och outplånligen denna förutsättning af en allstyrelse, grundad på tankens högsta ljus och viljans högsta godhet. Och detta är så visst, att förklaringen af vissa skenbara afvikelser derifrån, varit i alla tider föremålet för menniskoförnuftets ifrigaste bemödande. Scepticismen må säga hvad hon vill: vi kunna lyssna ett ögonblick till hennes finheter; men sedan hon sagt ut, glömma vi bort hvad hon sagt, och förutsätta i hvarenda föreställning om naturen, en allstyrelse, på samma sätt som vi uti den dagliga lefnaden, alltid förutsätta de yttre tingens verklighet, oaktadt alla idealistiska spetsfundigheter.
Detta är ett factum, som jag tror vara obestridligt. Men frågan är: huru komma vi till denna förutsättning? Hvem har sagt oss, att förnuft och godhet gifvas, utom hos oss; gifvas i det hela; kunna ej annat än gifvas, och att våra moralfordringar således måste nödvändigt uppfyllas? Hvad förnuftet sjelf blott försäkrar villkorligt, och så vida dess tankegrunder icke äro inskränkta till blotta sinnligheten, huru kan känslan säga oss det med en så fullkomlig ovillkorlighet? Med ett
