Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/388

^ 578 — icke (ar 8&ga sina åhörare , att denna fordran i uppfylld; att dygd och tro leda yerkeligen båc till närvarande och tillkommande lycksalighet? Men denna lycksalighet, af ven då den foi knnnas och lofvas,' hmru åtskild likväl ifrån de som verldsmenniskans begär föra hJE^nne att eftei aträfva! Huru skall Lärarn omskapa dessa sinnlij begär, och vända syftningen deraf till något ( osinnligt, kanske så oerfarit som det skadestånd lia har att i stället tiUbjuda? Är det känslan för plig som han skall till den ändan uppväcka? Uppväckc den då, genom blotta upprepandet af detta end ord? Tänkare, eller deras eftersägare, J som ra pen emot sällhetspredikningar och vältalighetens ra rande makt, begripen alt det är här som de fordras här som religionen och dygden hafva behof dcraf här, som edra kalla phraser, edra stränga dog- matiska lagfordringar, studsa tillbaka ifrån men* niskohjertat, utan att qvarlemna spåret af ett inr tryck. Denna stolta fornuftsattning , soffl blifvil ett af pbilosophiens nya gunstlingsord, ochhvar � af, (som vid allt favoritskap) förtjensten mycke Sfverdrifves, låt den göra nog till philosophea dygd, sublimerad, att så må sägas , genom begrep pet om sin rang i tankeverlden: men aro menoi- skor i allmänhet, till en lika grad mäktiga denf Beliöfva ej deras hjertaa röras och uppeldas? Qff