o M f KRITIKER OCH STRIDSKRIFTER. l^et gifrea knappt något aom' är till sin natur mera sårande för en veltig mans egenkärlek , ehuru kufvad den ock må hållas , än en rättvis kritik. De fä skribenter I som äro i stånd att göra såda- na, känna det fuUkomligen ; hvarföre de nästan aldrig fela att framställa deras rättelser^ med all möjlig höflighet, ofta med beröm för den, mot hvilken de skrifra. Det Br så naturligt att qger* t Ha såra, när man visst vet att man äger styrka dertill. Annorlunda förhåller det sig med obil- liga kritiker. Som de icke lätteligen störa någon Cörtjent mans lugn, fins ingen ting som hindrar deras författare att göra dem bra stolta, bra ovet- tiga. Också äro de merendels* sådana. En för- fattare af det slaget, om han angriper, gör haa det nästan alltid med det osmakligaste högmod;
- m han försvarar sig, sker det alltid med grofheter.
Jag talar här om kritiker, ställda emot auk- torer af en verklig förtjenst: icke om det skarpa ^laU, hvilket måste, såsom ett känselgif vanda me- del, applicerat på odugligheteo.
