dan yid knappt slutade skolstudier, ser man nngt hjeltar af detta slag, kungöra sin föresats att re- formera tidehvarfvety och till en början Skalde- konsten. Popc och VoItaHre förklaras af dem for usla hufvuden. Efter tolf, sexton, tjugo häften af den nya mönster-poesien , har man tilläfventyrs änna ej läst en half sida drägligt språk, eller fömufiig mening. Hvad blir slutet? Det samma som alltid förut. Publiken ledsnar vid •rimligheten: kän- nare förakta: Satiren hvislar: medhällarne skioi- mas och försvinna: endast hufvudmännens namn qyarblifva någon tid i löjlig Sminnebe, Andra, mera blygsamma, hafva ej så ston anspråk och påstå för ingen del att omskapa snille- Terlden. Det är, i deras tycke, redan TadLeit att gd an i vers. Det bevisar, att man ej ir dunif tänker man; men man smickrar sig. Att temmeligen lyckas, när man skrifver, bor- de synas detsamma, som att temmeligen räka åea man söker, eller temmeligen fS den till hustru, nom man friar till. Det gifs intet temmeligen i dessa ämnen. Man är ett af begge: god eller •lät skribent. Om äfven, bland goda författare, man känner så många af olika varde, kominer det deraf, att sjelfva det goda har en grad ofver sig, som heter åci foririijjliga: se tvä eller ti � if våra författare.
Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/422
Den här sidan har inte korrekturlästs
