— 426 —
synas naturligt i anseende till begges oerfarenhet af verlden och de tusende omständigheter, som hos äldre eller bättre folk, odla förståndet till en vida större realitet.
Men hvartill all vidlyftighet? Vet man ej redan, att ordet Romanesk härleder sig från ordet Roman? Och är det ej alla dessa böckers natur, att skillra eller, rättare sagdt, dikta händelser och äfventyr, som icke kunna tilldraga sig i den vanliga sammanlefnaden? Men hvarföre kunna de ej tilldraga sig der? Jo derföre, att de grunda sig på känslor och tänkesätt, som det är afgjordt att ingen vidare följer, ehvad bifall och beundran man ock må lemna dem på skådeplatsen, eller i nyssnämda känslodikter.
Ingen slute häraf, att jag förkastar detta bifall såsom otillbörligt. Nej, långt derifrån. Klappa er tvertom gerna öm i händerna; skrik charmant! superbt! divint! ända till heshet; gråt full näsduken, om det är möjligt; så mycket bättre. Allt det der visar en öm och ädel själ, full af höga och sköna tänkesätt. Men när ni slutat boken, eller kommer hem ifrån spektaklet; när ni för sista gången trycker de uppsvälda ögonen, och
