Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/485

•^ 475 -^ ter. Hon gaf elt anskri \id deras åsyn: honviile ropa hjelp,! och nägr^ af ert Imsfolk hörde hen-- ne ver^digcn; men innan de kunde, koonma henne till biölHnd, hade bofvarne öfrerväldigat henne, och med handen på munnen, för alt hindra hen- nes wp, borlfört henne på ett skepp som låg vid hamnen srgelfärdigt, och der de ärnade gå om- bord tillika med sitt byte. Hon var redan der; men edra kistor och säckar, spva icke kunde fö- � ras med lika hastighet, voro ännu blott under \agcn. Ert folk följde och upphann dem. För- skräckte af dessas antal, och fruktande att gripas, öfvcrgåfvo väldswrkarne sitt rof, skyndade sig på skeppet undan faran, lyfte ankaret, och af&eglade med full vind, innan miiista anstalt kunde göras, alt förföl/a dem. Ni har återfått edra ägodelar,^ jjnen er olycka är desto större. Er ömma hustru Sr i stället förlorad för er 9 och kani^ända för alltid. Ack! Jag andas äter, utbrast den hittills tröst-r lösa sonen. Tala uppriktigt, min käraste moder, bedrar ni ej mitt hopp? Haic jag återfått allt? Ar ingen ting förloradt? — Ingen ting, utom det förnä^ista af allt, säger jag er: er hustru är i röfrarncs våid. • Det är föga troligt, att de lär^ af egen drift återställa htnue, och hvilket skaU blifva hcnucs öde?