Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/486

— 47Ö — Jag viU ingenting fSrsiunma, svarade hm^ som kan tjena att ertappa och befordra dem till yedeirbörligt straflT. Hafven, tack, odödlige Gu- dar, som icke tillåtit inio, undergång. Låtom oss gå, min käraste moder, for att se till huruvida olyckan icke verkligen är större än ni beskrifvlt den. Hon tillstod för dennik, likasom for den förra, att hennes berättelfe vore, i den ena oni|itändig- heten som i dea andra, endast ea dikt Och hon fnnn ickC) att hans gläjlje derigepom särde- les förökades. ^u återstod blott den. tredje sonen. Till honom yttrade hon sig på följande sätt, i det hon skyn- dade sig honon^ till mötes:. Ni är högst att be- klaga min kära son. Er hustru, så berömd för sin qvickhet och sin undransyärda talegålVa, bar denna morgonstund, på en gång förlorat sin tun-* gas bruk. Hon äjr fullkomligt stum, och kan ej fi*amföra ett enda ord. Stum! ropade sonen med fönmdi:an9 ... min hustru stum! Se der en plycka som jag tcodde emöjlig, och sopa. jagy i sanning, minst af aDa rantade mig. * Hon har tecknat på sin ^kriftaflaj^ SQXtfor � moderPi KU denna plycka vore ottvif velaktjgt ett