Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/502

t) syoas dig så vigligt, när det af mig forklarisj •om du med liden skall finna det i verkligheten. Dessa ord)' öfv^ dig oupphörligen att i ditt språl; Uttala dem, och var försäkrad, att det^icke gifrei ett manligt villdjur, som iki^n ej med bruket deraf amåniDgom tämjc-r, eller ett äddt sinne, som man I t] d( ri^i nom lastare tillvinner sig. Men jag bor undtrratta di; � derom: dessa enfaldiga tre ord, så lälta de s'vola ;>^uas dig, så svåra äro de verke- ligen i alla språk, både att ihågkomma, och att rätt framsäga. Qet är ej nog dertill, att de i sjflfva verket alltid äro de samma. Rostens be-; skafienhet^ ögonens rörelser, anletsdragens förhåll lande, ja, sjelfva kroppens vändning, liora till ut � talet deraf. Den ringaste öfverilning gör, att anT tingen minnet alldeles borttappar dem. för ögon- blicket, eller att tungan förlorar deras ratta uttaL För att urskilja begge delarne, nyttja den spegel, kvaromkring de läsas. Den skall alltid säga dig, när du förgätit något af dessa prden, då det bort användas, eller när du framsagt det illa. Den •kull då med u;>priktighet visa di^, fpr dig sjelf, •ådun som du i det ögonblicket synes i din miss- nöjda mans ögon; och du skall deraf finna, huru litet den smickrar. För öfrigt, se här uttydnin- I gen af de tre orden. Han tog taUsmanen i hand, och hvem lyssnade om icke jag? Jag har al- 4i[>ig med mera nj^fikenhct spetsat mia hörsel. —