Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/505

-^ 495 - I Frud, som jag märker, älskar sina égonska^ per, inföll svärmodern ur en stickande ton, och hon vill ejj att man vanprisar hennes rata' konst. För min del älskar jag, som jag tedan sagt, upp-* riktigheten, och försäkrar henne, mitt vackra barni med all den hvaraf jag är mäktig, alt denna sto** ra konst är en stor barnslighet; att man i en finare verld, än den hvari hon lefver, till exempel i Athén, ingen hiitilit imderlåier att höra dessa tre ord ljuda omkring sig; och att många ät dem^ som mest betjena sig deraf^ icke derföre upphörai att vara de yppersta fjollor i verlden. Hvad mig beträffar, (om hon tillåter att jag derifråil undan- � tar mig)^ har ett beständigt bruk gjort dcmsåalU deles till mina egna, alt jag ofta framsäger dem| utan att ens sjelf märka det. Det vore mig omoj<^ ligt att fela i denna så högst allmänna låg a � liöfligheti tlnder det att begge fniame på detta sättet litet ordvexlade, hade deras begge män kommit hem ifrån fälten, och den gamle fadern inträdde i trädgården, just som hans fru utsade de sista orden. Min käraste hustru^ sade han till henne^ med eil mer än vanlig artighet^ du tror aldrig hvad den blå enkla slöjan du i dag bär^ passar väl till ditt ansigte och hela ditt väsen^ Tycket du ej som jag, att den klär dig mycket bättre än