Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/507

fl Och efter 3u nu redan gifvit mig. ditt löfte , \ill jag för dig yppa sukcus rätta Sauinianliang. Jag liado, (111 jag i morgons gick ut ur niiiirnct, jktällt min natLlainpa på bordet bredvid den dy'^an, på hvilken din slöja låg. Man ]iar i min frånVaro stött den omkull, och slagit ut oljan öiVer ^in vackra slöja. luisIUn en oskyldig orsak der%ill, ber jag dig derförc lijcrteligcn om förlåtelse* Euphrosyn väntade nu sluteligen, af den vi.^a [runs mun, den tredje så alliriänna plattheten: d:rl ikadar intet. Men om gumman under och efler denna berättelse teg länge alldeles slill, var det derföre att hon icke kunde framföra ett ord af förargelse. Oförskämde, utbrast hon med samlad styrka, är det på det sättet ni gäckar mig? Jag viste nog att ni aldrig gör annat än dumheter, och att niy efter er vana, alltid vankar i sömnen, utan att veta hvar.ni tar eller sLäller sakerna som ni brukar. Som hon på detta sättet uttömde' sitt hjerta, kom hon att fälla ögonen på talismanen, den hon ännu höll i handen, och se, hvilken styggelse visade icke dess hemliga spegel! Med möda igenkände hon i det odjur, hon deri såg, dragen, af sitt eget ansigte. Full af arghet höjde hon sin arm och vrok talismanen långt ifrån sig på marken efter den förfärade gubben, soui Leopolds Sku. III Dki �. 52