Vi hade den dagen gått temmeligen långt, utan att något märkvärdigt mött våra ögon, (säger den vackra historieskrifvaren), då jag vid foten af ett berg, icke långt ifrån en liten afsides boning, blef varse en man, redan till åren, sittande med hufvudet lutadt emot handen, och af ett utseende som vittnade om långsamma missnöjen. Koglu nalkades honom, helsande med vänlighet, men utan att för honom upptäcka sig. Ditt ansigte, sade han till honom, bär stämpeln af bekymmer; underrätta mig om orsakerna dertill. Må hända kan jag vara dig nyttig. Jag är ej utan makt på denna ö.
Jag är gift, svarade den mjeltsjuke mannen, med en ung hustru af fullkomlig skönhet, och som jag på det högsta älskar. Det är denna kärlek som gör min olycka. Jag har aldrig haft styrka att neka henne något, emedan jag ingen ting så högt fruktar som hennes missnöjen. Men hennes önskningar hafva, sedan tre månader, med yttersta häftighet fallit på en sak, som är mig omöjlig att utföra.
Du ser detta höga berg, fortfor han i det han stod opp, hvars långa rygg sträcker sig längst bort bland de östra skyarne: det gör sedan nyssnämda tid, min hustrus afsky. Hon klagar
