per annorlunda, än som absoluta fullkomligheter, det vill säga, såsom de eviga högsta grundvillkoren för allt, i sin ytterst stora sammanfattning; om hon ändteligen med vår varelse införlifvat ett outplånligt behof, att igenfinna dem i det Helas förhållande till oss; hvad är hela denna förunderliga sammanstämmelse, om ej en anvisning af naturen, att vi, i våra begrepp om henne, måste söka enligheten med detta vårt behof, denna vår egen sinnesnatur. och sedan hvila med förtroende dervid? Hvad är det, om ej en anvisning, att allt hvad som bestyrker denna sammanstämmelse bör vara för oss sanning; och att allt hvad som bestrider den, allt hvad som kastar oss och våra begrepp om det hela, tillbaka i mörker och osam- manhaug, bör vara för oss osanning? Denna tanke tränger den sig ej på oss med all klarhetens oemotståndlighet?
Tydligen äro vi då, genom hela beskaffenheten af vår natur, tvungne att stanna härvid, eller att, under en beständig strid med vår egen sinnesnatur, ett beständigt förnekande deraf, vara, att jag må så tala, en lögn för oss sjelfva, och tillbringa vårt plågade lif i mörkret och tomheten af intet hopp, ingen utsigt, ingen bestämmelse, ingen rimmelig föreställning om oss sjelfva och om Allt.
