förnuftet och samvetet: så att i den mån vi bli visa och dygdige, bli vi ej sällan olyckliga och trånande! Hvilken inrättning! Ja, säger ni, allt lider, men det räcker kort: allt förgås, men allt födes på nytt igen. Nej, min herre, icke ni, icke jag, om er mening är den rätta, och om efter detta ingenting mera följer. Väl andra varelser, som åter lida som vi, förtvifla som vi, förgås som vi. Klumpen blir qvar af materien, och den kläder sig i otaliga skiften; men de kännande medvetande varelser förgås i otalig myckenhet efter hvarandra: så att skapelsen från så många tusen år tillbaka, nästan, ej kan anses för annat, än ett långt fortsatt mord på sjelfkänslan. Men sjelfkänslan, svarar ni, födes lika så oupphörligt tillbaka. Nej, min herre, det är alltid sjelfkänslan som förgås, och alltid en ny känsla, främmande för sig sjelf, som åter födes, för att immerfort mördas. Emedlertid, och till underhållande af denna sublima inrättning, pryder sig den känslolösa naturen, alltid med en ny och glädtig drägt; upplifvar sina scener alltid med nya leende former; hvilka strax åter krossas och försvinna. Allt kommer opp och går till intet, utan annat ' ändamål än att så sker. Är det troligt om Skaparen, att Han med denna omätliga physiska storhet, skulle förena en så obeskriflig moralisk litenhet? troligt att Han skulle göra så mycket för en plan,
Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/64
Den här sidan har korrekturlästs
— 54 —