vid sekternas första uppkomst. Det är öfversjudandet under kokningen. Men framför allt härleder sig denna lyckliga följd från den orsaken, att en sekt vanligen icke utgör, nu mera, som fordom, ett parti i staten, förtryckt eller förtryckande, som vill segra eller hämna sig.
Och hvarifrån denna förändring? Derifrån att man icke fäster nu mera någon stor politisk betydenhet, vid liten skiljaktighet i religions meningar. Man har slagits och sönderslitits för dessa olika meningar, såsom för himmelsk rätt och sanning. Man blåser icke mera på elden, och den har utslocknat. Det rätta sättet, att göra en skoldisput vådlig, det är att anse den för sådan, och att straffa eller beskydda någon af meningarna.
Men om, i anseende till sekterna i religionen, tålsamheten således haft de, för verldens lugn, sallaste verkningar, så kunde frågas: vore det ej visligen handladt, att gå fort på den väg man börjat, och att lemna religionsfriheten utan gränsor af något slags föreskrift?
Jag vet, att berömda tänkare haft denna mening; men som denna mening, det oaktadt, likväl icke är min, skull jag tillåta mig, att anföra
