när den understödes af ett ändamål öfver menniskolefnaden. Tag bort detta, och den skall ej mera ske utan tvång, eller blifva sällsynt. Man skall vänja sig, att anse sjelfva den sinnesdaning, som hemligt yrkar detta tänkesätt, såsom en fördom, härledd från uppfostran. Strafflagarne med all deras stränghet, blifva här otillräckliga. Låt dem förmå att hindra brott: men gifva de dygder? Deras hämnande arm krossar den lägre värnlösa brottslingen; men huru ofta når den makten, slugheten och deras större hemliga orättvisor? Religionens band äro ej, som man inbillar sig, nödvändigast för folket. Straffet följer tätare, vissare, de lägre klassernas handgripligare brott. Lagarne hafva för dem ögon och gislar. Det är tvertom just för dem som icke äro pöbeln, just för dem hvilka icke höra till hvad man litet höfligare kallar folket, som religionen och samvetslagen blifva af vida större oumbärlighet. Det är icke tjufnad, slagsmål, postrån, förfalskningsbrott o. s. v., som i alla tider gjort verldens stora olyckor: det är passionen och samvetslösheten, med ett ord, irreligionen i de högre klasserna. Man eftersinne allt detta, och dömme.
Ingen religionsfrihet kan således, utan samhällets olycka, sträckas ända till gudlöshet. En