sådan religionsfrihet förbjudes af sjelfva samhällets natur.
Mod religionsfrihet kan och bör då visserligen icke förstås, friheten att vara utan all religion, och att utsprida satser, som föra till förnekande af en Gud och ett tillkommande. All borgerlig frihets första villkor är, att vara förenlig med borgerligt bestånd.
Men hvari består då religionsfriheten, och hvilka rättigheter medgifver den ändteligen, tagen i sitt rätta politiska begrepp? Månne åtminstone den, att, om man ville, offentligen förneka och förkasta all annan religion än den naturliga? Se här deras skäl, som försvara denna mening. Låtom oss höra dem sjelfva talande. Ännu en gång påmindt; det äro de som här tala, icke jag.
”Att religionen hör till staters bestånd, det är något som hvar religionsstiftare velat bevisa, och det tro vi äfven, säga de, men ej att just den Läran, som här eller der påstår sin oumbärlighet, är för staten lika nödvändig. Annars skulle ingen stat bestå, mer än den som hade ett visst trosformulär; alla de andra skulle nödvändigt gå under. Mahometanska staterne, t. ex., skulle ej kunna vara till, efter den mening vi böra hafva