finnes i hvart hjerta, och kan derur aldrig utplånas. Frågan är här, om den naturliga religionens verksamhet på sinnet, i jemförelse med en positif läras; och graden deraf, måste i detta, som i alla andra förståndsämnen, nödvändigt bero af förståndets större och mindre klarhet.
Men låtom oss förutsätta möjligheten, och i stället lemna en blick åt nyttan och rådligheten. Gif då äfven åt ett helt samhälle, bestående af till större delen föga tänkande menniskor, gif deråt, säger jag, både nog urskillning och nog läraktighet, att fatta och antaga den naturliga religionens sunda läror, utan någon af dessa sinnliga tillsatser, hvarmed nästan alla religionsstiftare uppblandat moralen, och likasom omklädt den med en för menighetens ögon synbar och påtaglig kropp. Allt detta är godt: men denna gudalärans rena enfald, huru länge skall den bibehållas? Jag vill säga er det. Till dess att någon bedragare uppkommer med en brinnande inbillning, stora afsigter och lycklig talegåfva, som predikar uppenbarelser, mysterier, och gör under verk. Från den stunden, var viss att er philosophiska religion skall försvinna, som en lätt dunst för stormvinden. Det gör en helt annan effekt på den sinnliga menigheten, att höra huru den stora Lama talat ur skyn, än huru förnuftet och
