billigheten fordra att vi böra lefva. Vidskepelsen 8r tanklöshetens poesi; den ger känslor och bilder åt själar, tomma på begrepp och sanningar. Vi födas med ett frö till vidskepelse, liksom till alla passioner. Den kan som de andre hvila, så länge föremålet hålles undan; men den vaknar vid dess åsyn mod dubbel häftighet; och då fordras ett stort förnuft att segra deröfver, hvilket är det som icke många äga. Hvad skall då följa? ty ofelbart skulle vidskepelsen finna, med tiden, en port öppen, äfven till ert samhälle. Verlden är fullströdd med uppenbarelser, som icke önska bättre, än att utbreda sig. Svedenborgs lära, är ett nytt bevis derpå. Men ert val, i det fallet? — Att lemna hvar och en sin trosfrihet okränkt? Det blifve således den första religionsdiktare, med stor äregirighet, stora gåfvor och stort förtroende hos menigheten, som skulle bli dess ledsagare, och föra den efter sina afigter. Detta synes mig klart Ni skulle således tvertemot er grundsats, nödgas använda deremot lagarnas makt; nödgas förbjuda och straffa. Men hvad vändning finge då er philosophiska religionsfrihet? — skulle den ej nödgas sluta, just med det, hvarmed de uppenbarade religionerna vanligen begynt sitt herravälde, med otålsamhet och förföljelser? Jag ber er öfverväga detta, hvilket man kan bända icke gjort tillräckligt hittintills.
Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/86
Den här sidan har korrekturlästs
— 76 —
