hälles lugn, än samma välde, när det utöfvas med en orthodoxisk halsstarrighet, hvilken likasom trotsar det allmänna tankeljuset; och i stället för att böja och mildra hjertat, sätter ett slags despotiskt högmod i, att kufva förnuftet i dess billigaste fordringar. Det är här en medelväg, att hålla emellan religion på modet, böjlig efter den första vink af en allt omskapande nyhetslystnad, och en religion, som för att vara högre än förnuftet, underlåter ej derföre att undvika stridigheter dermed, och att med vishet afskilja menskliga förvillelser, så snart de äro tydliga, ifrån de sublima grundläror som utgöra dess innersta väsende. Vattnet tar smak af den jord hvarigenom det rinner; och sjelfva gudaläran fluten, att jag så må tala, genom organerne af menniskoförstånd, menniskokänsla, menniskospråk, har ej kunnat undvika att smittas deraf. Hela den stora Luthers bemödande är ej annat, än ett bevis på denna sanning. De villfarelser, emot hvilka han så manligt stridde, hvad voro de annat än menskliga förvillelser, blandade med religionens i sig sjelfva enkla och rena grundläror? Och hvem djerfs påstå, att äfven efter hans tid inga sådana kunna möjligen återstå? Man kan mena väl med religionen och samhället, jag nekar det ej; men man skall aldrig med en förnuftig mans nit tjena begge, utan att
Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/91
Den här sidan har korrekturlästs
— 81 —
Leopolds Skr. III Del.6
