Menniskoförnuftet har, från tiden af dess första odling, nödvändigt måst göra sig vissa frågor mer eller mindre vigtiga, vare sig för dess
denna sidsta lemning af skydd och trygghet, genom deras offentliga anklagande, såsom rätta grunden till Europas sednare olyckor.
En ny philosophi (den Kantiska) var då just på vägen att hos oss införas, och fann sig snart, genom särskilta händelser, invecklad i samma fördömmelse. Författarn, fastän aldrig proselyt af denna Lära, kunde dock ej öfvertyga sig om vådan för samhällslugnet af någon slags philosophi, äldre eller nyare, som hade till föremål Sanningens allvarliga undersökning; och trodde sig befogad att sätta ett rättvist försvar emot en af de försåtligaste angripelser, som kunde, under då varande omständigheter, riktas emot Litteraturen och dess idkare. Så uppkom denna lilla afhandling, som oaktadt sin natur af försvarskrift, likväl, icke torde böra finnas skyldig till ensidighet.
Att från den ena eller andra beskaffenheten af philosophiska meningar, härleda Staters bestånd eller möjliga faror, var ofta egennyttans låga utväg att mota förnuftsljuset; ännu oftare det sekteriska charlataneriets löjliga försök att skaffa kredit åt egna grubblerier. Men då författaren åt begge dessa lumpna konstgrepp egnat det förakt han tror dem förtjena; då han isynnerhet sökt visa ofoget, orimligheten af beskyllningar, gom göra philosophien ansvarig för throners fall, Konungars hufvuden, och långa tidelopp af blodig förödelse, har det visserligen ej varit hans mening att derföre bestrida den öfriga skadlighet som en falsk och svärmande, eller vore det ock blott en mörk och förvirrande philosophi, kunde möjligen medföra. Han är i afseende på den allmänna sinneskulturen, tvertom lifligen öfvertygad om denna skadlighet, och har, då ämne och tillfälle medgifvit, icke heller förtegat sin öfvertygelse.
