ena religfonsvördnaden med förnuftigt eftersinnande? Har det varit argheten, skrymteriet, som i flera tusende år oafbrutet uppehållit menniskotanken vid pröfningen af alltid samma ämnen? Argheten, skrymteriet som gjort, att Kaldéer och Egyptier, Indiens vise, Greklands och Roms philosopher, med ett ord, alla tiders tänkare, beständigt sammanträffat på samma väg, och i samma undersökningar? Ser man ej, att förnuftet är en kraft, som ej kan hvila; som oupphörligen arbetar att utreda sig ur sitt mörker; som ej kan gå till ljus andra vägar än dem som dess egen natur utstakar; och som aldrig verkar till detta ändamål af arghet, utan af egen nödvändighet? Men man har ej orätt, att tro på argheten. Hon finnes verkligen, blott ej alltid der som man påstår att finna henne.
Det djupa eftersinnandet har kunnat studsa mot obegripligheter. Harmen har kunnat vilja ett ögonblick förbrylla den tvingande myndigheten. Men det som ej kan ske, har ej skett. Aldrig tog en philosoph pennan för att utplåna ur menniskosinnet, de för lefnadens tröst och samhällets bestånd nödvändiga läror.
Sådant har dock blifvit försökt, invänder man; ja det är sant, af några ursinniga på hela århun-
