X
älskade regelbundenhet; och dem, som fordrade en laglös frihet. I spetsen för de förra hade Kellgren redan länge, med segrande styrka, försvarat förnuftets och smakens häfdvunna rättigheter. För de sednare stridde Thorild, en man af snille, men utan måtta i tankar och stil; som stundom träffade det stora, emedan han alltid syftade till det öfverdrifna. Den kritiska lansen, fälld af Kellgrens nästan döende hand, upptogs af Leopold, som med lika kraft, både i allvar och stickande skämt, förde den emot Thorild, och sedermera emot Enebom, Blix, med flera, samt slutligen i den upplysta allmänhetens omdöme behöll segern.
Om Gustaf III:s död var beklagansvärd för medborgaren och menniskovännen, så blef den äfven särskilt smärtande för sånggudinnornas dyrkare. Deras röster förstummades för en tid. Politiska moln sammandrogo sig öfver vitterhetens tempel. Ibland dem, som enskilt rönte obehag af de maktägandes missnöje, var Leopold. Anledningen dertill togs af en artikel i Extra Posten, hvari Leopold var medarbetare. En emot honom tillämnad rättegång blef väl genom en lycklig händelse afvänd; men så väl denna vidrighet, som ekonomiska orsaker, förmådde honom att emot slutet af år 1793 flytta till
