^ 119 — -ft^ skulle figa ibnnftga att gifva verkligt motrali- (jAa lagar? fjtan tvifvel iiuer förnuftet det rätta i .mmMtfff fösMU^n^iA^lljtgepnyiiS^ri mo^ detta
� �tlMiäjri,4ft{altydief^uJr^tt|Mi �.|iP lb9dN �^Vi B �m-
< �iffcEde6iiAwbo l^T|q3p|^.|^B^ii9^d9 .tillåter moralbuden att hafva miosta syftnifigsj^Ljif^.li^-
�& numniskors gemensamma väl. I förnuftets för-
till- ^unyotspligter: ty man. må yänoa och �ran*
fik* blotta tankesfäfyan liuru man ..viU; nåsra ele- m^ter till es^entUe: moralisk föii:bin<Idsey låta deri
dock ickej upptäcka, sig. Fordras alltså dertill icke nödvändiel. nåeon ännu lielt annaa. princip i sm- Wt: ^n princip, sådan som ffpdneteli; välviliany hyilken^ei allenast vill ändamålet med b^är och behag derUU; men äfven dmitöiver förkunnar sig sielf, såsom det bög^sta tänkbara sinnes värde; mot- satsen åter såsom förnedrande och afskyvärd? Utan en sådan id/ealisk förebild af det högst för- iTäffliga. med .dervid föstadt villkor af inre djupt bi �adl eller sårande förebråelse, hurji skulle någon mQralisk förbindelse kunna gifvas och kännas? Det
