Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

XXII

befrämjat hans lycka; bland de sednare, främst om sin konungsliga välgörare, beskyddare och vän, Gustaf III: då eldades hans blick, då höjdes hans röst; då flödade ur det varma hjertat den rena tillgifvenhetens, vördnadens och beundrans oskrymtade offer. Åt goda författare, till hvad land eller klass de än hörde, gjorde han rättvisa, lade vigt på deras förtjenster, mer än på deras brister. Till och med i sina motståndares medelmåttiga snilleprof prisade han det någon gång lyckade eller mindre odugliga. Likaså värdigt han fördrog tadlet, lika blygsamt emottog han berömmet; ej öfvermodig, då hela Sverige med enhällig förtjusning hyllade hans snille i glansen af dess middagshöjd; ej nedslagen, då agget hväste och smädelsen utgöt sin illska mot hans person och skrifter: lugn i känslan af sitt värde, ömkade han sig mera än förbittrades, och såg med filosofens liksinnighet yran svalna, villan sansa sig, det allmänna bifallet åter ljuda kring hans namn och upphöja hans förtjenst, klarare genom pröfningen, större än afunden. Så satt omsider den gamle, med den hvita, lagerhöljda hjessan, lik en patriark i snillets verld, omgifven af ett yngre slägte, som vördnadsfullt lyssnade till hans ord: så satt, i qvällmötets glada stund, den blinde, spridande ljus öfver alla ämnen; den