XXVI
fulländade,[1] och att han tog dess yppersta författare närmast till föresyn. Och skulle han väl derföre böra tadlas, då han hos sig kände styrka att likna dem? När man talar om Frankrikes stora tragedi-skrifvares bästa stycken (och efter dem lärer väl den fransyska tragedien böra mätas), så måste man erkänna, att de i det väsendtliga tillfredsställa en billig kritiks fordringar. Att de icke alltid äga nog lokalfärgor, och att deras samtal stundom äro för långa, detta må medgifvas; det första felet hafva de gemensamt med Shakespeare, och det sednare med nästan alla nationers tragici; men deremot hvad beröm förtjena de ej i afseende på handling, karakterer, passioner, stil? Med hvilken eld och styrka måla de ej hjertats rörelser, lidelsernas strid! Man läse, utan förutfattade meningar, Zaire och Othello, som skillra samma passion: man dömme sedan, ej om företrädet i konstriktighet, naturlighet, värdighet, ty derom kan ej blifva en fråga; men om snillets djup i målningen af menniskohjertat, och man skall nödgas erkänna att den Fransyske författaren
- ↑ Sina tankar härom har han sjelf framställt i en afhandling, som kommer att införas i 5:te bandet af hans skrifter, och hvilken utan tvifvel innehåller det bästa och redbaraste som i detta ämne kan sägas.
