XXVIII
ton och sätt som den tragiska konsten må komma att undergå, skola, det oaktadt, Corneille, Racinne, Voltaire, alltid förtjena att beundras såsom store mästare i konsten att med en ädel regelbundenhet förena ett starkt intryck på bildade sinnen: att, under det talangen utvidgar våra nöjen och ökar förrådet af våra själsnjutningar, vi dock äfven böre vara tacksamme för dem, som han fordom skänkt oss, och icke akta våra gamla skatter mindre, derföre att vi lyckas förvärfva nya. Sjelfva bemödandet att vara ny, är det ej en hemlig hyllning åt de gamle mästarne, från hvilka vår tid likasom tvingas att aflägsna sig, emedan den icke kan täfla med dem i deras eget slag, utan att förlora på jemförelsen? Det är en aif det moderna Frankrikes mest omtyckte författare, som fäller detta omdöme.[1] Det instämmer också fullkomligt med hvad en af ålderdomens snillrikaste författare yttrat, och hvars yttrande här förtjenar anföras, emedan det synes innehålla i sammandrag en
- ↑ Casimir Delavigne i företalet till Marino Falieri. Hans ord äro: C'est en quelque sorte les imiter encore, que de chercher à ne pas leur ressembler, et peut-être la plus grande preuve, l'hommage le mieux senti de notre admiration pour de tels hommes est ce desespoir même de faire aussi bien, qui nous force de faire autrement.
