vitterhetens historia för vår tid och för alla tider: "Snillet näres af täflan: afunden äggar, beundran upplifvar det. Fortskyndad af en mängd uppsträfvande talanger, stiget vitterheten till sin höjd; men man stannar ej vid sjelfva fullkomligheten; då man ej kan gå fram går man tillbaka: i början eldades man att uppnå dem, som man ansåg för mästare; men då man förtviflar att kunna öfverträffa eller likna dem, så slocknar ifvern tillika med hoppet; man upphör att följa de mönster, dem man misströstar att hinna; man öfvergifver ett redan upptaget fält, och söker sig nya banor."[1]
Äfven om den versifierade komedien har Leopold utmärkta förtjenster genom öfversättning af Metromanien och Talande Taflan samt det lilla originalstycket: Pjesen på stund. Svårigheterna på vårt språk af en komisk dialog, som förenar ledighet och naturlighet med en viss ädelhet uti uttrycket, liknande hvardagstalet i dess fria och okonstlade, ej i dess vårdslösa beskaffenhet — dessa svårigheter
- ↑ Velleius Paterculus 1 boken 17 kapitlet — Hvad vitterhetens sjunkande ifrån en redan uppnådd höjd beträffar, så uttrycker Voltaire nästan samma tankar, då han talar om smakens förfall i Frankrike under Ludvig XV. "La decadence fut produite par la facilité de faire et la paresse de bien faire, par la satiété du beau et par le gout du bizarre."
