XXXII
såsom mera bildrik; detta må äfven medgifvas, men det blir dock en sanning, att Leopold äger alla snillets tjusningsmedel i sin makt, att han äger tankens hela styrka, känslans hela lif, bildningsgåfvans hela rikedom, alltefter den ton hans sångmö uppstämmer och ämnet påkallar.
Bland de kännetecken, som mera enskilt tillhöra Leopolds poesi, bör dock nämnas fullkomligheten af hans versbyggnad. Det är icke blott språkets renhet, rimmens felfrihet, aktsamheten att ej för ofta eller otjenligt låta meningen löpa öfver från en rad till en annan; icke blott det sorgfälligaste undvikande af hårda vändningar, af misshagliga ordställningar, som hos honom förtjenar beröm: hans stora och öfverlägsna förtjenst består i välljudet, denna poesiens mest utmärkande egenskap, som uppkommer icke hufvudsakligen genom rimmet, men genom versens rika och fulla tonfall, genom de omvexlande takthvilorna, genom den imitativa harmonien. Alla kännare äro ense om, att han med en ojemförlig konst behandlat det svåra Alexandrinska verslaget, och att han lyckligen besegrat dess största fiende, enformigheten. De skönaste verser af detta slag, som vi uti
