märkvärdiga händelser och belöna stora män; hvarföre skulle ej poesien få användas, att försköna dygdens bud, att i en behaglig drägt framställa ett för sammanlefnadens förädling och lycksalighet vigtigt ämne? Fåfängt skall någon teori härutinnan jäfva den allmänna smaken och hvarje menniskas oförvillade känsla; ty denna känsla utesluter ej mera från sitt bifall ett ypperligt didaktiskt eller filosofiskt skaldestycke, som för tanken lifligt framställer nyttiga sanningar, än ett poem, som för inbillningen framtrollar romantiska diktsyner. Ingen för snillets mästerverk känslig läsare har mindre beundrat Virgilii Georgica, Essay on Man, La Religion Naturelle, Uppfostraren eller Nattvardsbarnen, derföre att deras sköna form omsluter ett lärorikt innehåll.
Leopolds skaldestycken i det allvarsamma slaget äro förträffligt egnade att vederlägga denna fördom. De innehålla alltid en väl ordnad sammanställning af de renaste, ljusaste, vigtigaste tankar: det är ämnets kärna öfvergjuten med bildernas, färgornas, harmoniens behag: det är en oskiljaktig förening af idéernas redbarhet och uttryckets liflighet; kraft utan öfverspänning, känsla utan häfning, och sundt förnuft utan hvardaglighet. Allt
