nordiske uti mängden af skrifter, så har den sednare, såsom filosof, företrädet i grundlighet och allvar, samt såsom författare i allmänhet, deruti, att så väl hans filosofi, som hans poesi är väsendtligen moralisk och religiös. Med afseende på denna förtjenst skulle han kanhända snarare kunna kallas Sveriges Pope; i fall en dylik främmande benämning någonsin kunde rätt passa på ett sjelfständigt snille, till hvars väsende det hörer att "vara sig och ingen annan."
Om Leopolds lättare stycken behöfver, efter det redan anförda, knappt tilläggas, att de äro fulla af qvickhet, af filosofi blandad med glädtighet, af den belefvade tonens, det städade vettets attiska behag. De vittna om en honom egen förmåga, att gifva åt skämtet dess finaste udd, åt berömmet den utsöktaste vändning, åt välviljans och vänskapens känslor det sinnrikaste uttryck. Då man vid läsningen af dessa stycken betraktar den lenhet, böjlighet och rikedom, som modersmålet under hans hand antager, och hvarigenom det aldrig saknar ord för att beteckna de minsta skiftningar af begrepp och känslorörelse, så ledes man af sin beundran helt naturligt att fråga:
