XLI
vara en syllogistisk visshetslära, utan en vishetslära: att hon är omöjlig, så vida man dermed förstår bevisningen om tingens väsende och utveckling, härledd ur deras ursprungliga naturgrunder, vi må söka ursprungligheten inom oss sjelfva eller utom oss: att hennes bemödande således bör riktas ej på demonstration, utan på en ur vår moraliska natur härledd öfvertygelse om Gud och Odödlighet, efter hvilken vi förgäfves famla öfverallt annorstädes." Leopold går dock ännu ett steg längre än Kant, och äfven häruti torde den lugna sannings-älskaren villigt följa honom. Han lärer nemligen icke blott, att filosofien ej kan bevisa, men äfven att hon ej bör kunna det; och han visar den moraliska grunden till denna oförmåga. "Naturen, säger han, har velat att förnuftet skulle inse dessa stora sanningar (Gud, Försyn, Odödlighet), men ej kunna pocka sig till ovedersägligheten deraf. Hon har velat att vissheten skulle här bero af menniskosinnets upphöjning till vishetens moraliska värdighet, och den tillfredsställande öfvertygelsen sålunda blifva hos oss, på en gång, förtjenst och belöning." Denna sköna och sanna idé utgör den djupaste roten af hans filosofi: den uttrycker hans höga begrepp om menniskans
