XLII
moraliska värde, och huru allt, såsom han på ett annat ställe säger, "står i ett stort sammanhang till stora ändamål."
Men om han sålunda frånkänner filosofien förmåga att demonstrera, i detta ords vanliga mening, så är han derföre långt ifrån att vilja förringa dess värde, eller att, som ytligheten någongång gjort, förblanda henne med det alldagliga menniskoförståndet. Nej; han erkänner behofvet och vigten af en rätt filosofi; ty, säger han, "om det sunda menniskoförståndet än ser klart nog för att ingalunda betvifla riktigheten af nyssnämda tänkesätt (nemligen tron på Gud, Försyn och Odödlighet), äger det derföre ej hos alla nog skicklighet, att fullständigt utreda och afväga grunderna dertill. Det fordrar derföre denna tjenst af filosofien, som ej är annat än ett mera öfvadt, mera skarpsynt urskiljande och mera metodiskt ordnande förnuft. Atf nu fördenskull med all denna tankens högre förmåga trygga och stadfästa våra högsta åsigter, våra vigtigaste öfvertygelser (hvilka således måste vara förut gifna genom deras egen högsta förträfflighet), icke att på minsta sätt rubba eller vedersaka dem, detta är då filosofiens kall och ändamål. Har hon ej detta, så har hon ej något, och är ej
