sinnesart; sträng, emedan han tillika uppställer förnufts-idealet af en allmän smak, med vissa oeftergifliga reglor. För honom är åstadkommandet af starka och lifliga intryck icke nog, ehuru af mången ansedt för en vitter författares enda skyldighet: han fordrar, derutöfver, sjelfva dessa intrycks förening med den högre sedekänslans och det riktigt skärpta omdömets bifall: fordrar, att ingen ting i sig sjelf lågt och förnedrande, vare sig för hjertat eller förståndet, måste göras till ämne, hvarken för konstens försköning eller för ädlare sinnens bifall och njutningar. Denna grundsats, praktiskt förklarad i hans skrifter, utvecklar han i teoretiskt afseende med skarp urskillning och mångsidig lärdom. Öfverallt framlyser ett upphöjdt och ädelt förnuft, en beständig kärlek till det sedligt sköna, såsom menniskans högsta regel och synmål. Vid betraktandet af dessa egenskaper påminnes man i många fall om ett annat stort, kritiskt snille, som Sverige i visst hänseende kan tillegna sig, jag menar den berömda Fru Stael. Lika omisskännelig, som osökt, är ofta likheten dem emellan i allmänna åsigter. Man tycker sig hos Leopold se tänkaren utreda och bevisa, hvad den snillrika författarinnan likasom af en finare känslas ingifvelse yttrar:
Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/47
Den här sidan har korrekturlästs
XLV
