han allt efter de sannaste förstånds- och känslogrunder; afmäter med opartiskhet inbillningens och förnuftets olika göromål; insätter hvardera i deras naturliga rättigheter, och stannar i det omdöme, som vitterhetens historia bekräftar, att, om förnuftets reglor någon gång förgätas eller öfverträdas med tillfällig framgång, "det likväl är det sunda, fast litet strängare omdömets bifall, som ändå slutligen skall medföra den enda sanna stämpeln af värde och varaktighet."
Det förtjenar anmärkas, att Leopold var ibland dem, som i vårt fädernesland tidigast höjde sin röst emot den franska vitterhetens envälde. I de anmärkningar han bifogat sitt inträdestal i Svenska Akademien visar han, "huru den inhemska litteraturens tillväxt förqväfves genom slafvisk härmning af en främmande; huru man lätteligen kan öfverdrifva den i sig sjelf riktiga fordran, som uttryckes med stilens värdighet: huru svår en författares belägenhet är, som måste följa naturen och fordringarna af sitt eget språk, men dömmes efter lynnet af ett främmande; samt huru förträffligheten endast kan uppnås genom uppmärksamhet på sftt eget språks särskilta lynne dch fördelar, och genom en manligt fri utbildning deraf." För denna