— 95 —
Orlando Furioso, The Faerie Queene af Spenser, Wielands Oberon, äfven Helge af Oehlenschläger, m. fl. Visserligen fordras här ingalunda, hvarken de naturliga händelsernas sanning, eller det underbaras trolighet. Inbillningen äger här, medgifvom det, all sin frihet och sitt rymliga spelrum. Likväl skulle man ej med bifall se henne alldeles frikalla sig från förnuftets ledning och råd. Af sådana råd är det till ex. ett, att i val af ämne och tidehvarf, undvika dem som bära den frånstötande karakteren af allt för rå seder, eller allt för grof vidskepelse; emedan ingenting i sig sjelf lågt och förnedrande måste böra göras till ämne, hvarken för konstens försköning, eller för ädlare sinnens bifall och njutningar. Det är sant, att hvad den nyssnämda danska skalden angår, synes han vara härom af en helt olika öfvertygelse.
Jag kommer nu till ett tredje slag, som väl lika med de förenämda synes hafva inbillningsnöjet till föremål, och verkligen genom sin yttre form tillhör den underbara dikten, men som dock har ingen allvarlig mening dermed. I grunden utgör här den yttre sagformen ingenting annat, än ett blott tjenstmedel till allvarligare syftemål; en leende omklädnad åt den hemligt agande sanningen. Poemer af sådan art äro t. ex. Le Lutrin,
