förnuft och känd verklighet, som våra gröfsta pöbelsagor.
Men Homers dikter låta ej alltid med lika god grund försvara sig. Jupiter t ex., som hotar Juno med stryk, eller hänger henne upp i luften med tvenne tyngder vid fötterna; Vishets-gudinnan, som sparkar Kyskhets-gudinnan i magen, (att ej nämna flera dylika exempel) synas väl temligt omöjliga att förena med någon tids begrepp om de höga väsenden, åt hvilka jorden troddes skyldig sin dyrkan. Ännu mindre låter detta tänka sig om en tid, då man redan ägde nog snille, att både göra och värdera poemer sådana som Homers. Äfven hos den äldsta af alla skalder, som i egentlig hög mening bära detta namn, finnes då verkligen fel emot hvad man kan kalla upplysningens fordringar; ty det gifves ett mått deraf, som ursprungligen tillhör menniskoförnuftet, så snart det hunnit någon viss grad af utveckling. Och beviset härpå är lätt: man undanrödjer mycket för oss stötande genom inbillningens flyttning till äldre tider och tänkesätt, men det gifves ingen ålder af tid, ingen flyttning af inbillningen, som kunna göra rimligt, att tänka sig gudavarelser på en gång dyrkansvärda och föraktliga.
Utan fruktan att bedraga mig, eller att motsägas af tänkande läsare, tror jag mig således