skaldeverk synes utgöra en af förnuftets ojäfviga fordringar.
Den som åter betraktar detta villkor såsom öfverflödigt, och tror att, i alla slags poetiska arbeten, dikten tvertom kan och måste antagas såsom utgörande en blott prydnad, om hvars overklighet man är redan från början öfverens; den som i fortgående härifrån vidare slutar, att de underbara händelser han berättat alltså icke behöfva äga någon grund af sanning, hvarken i det allmänna tänkesättet eller ens i möjligheten, han gör sig om poesi och poetisk prydnad en ganska besynnerlig tanke. Med ett sådant begrepp derom måste man nödvändigt antaga såsom grundsats, att orimligheten tillagd till sanningen, och med den införlifvad, verkligen pryder och upphöjer den.
Den falska öfvertygelsen, att det i poetisk berättelse icke är fråga om trolighet, utan om rik diktgåfva, och att det underbara som deri brukas, icke behöfver äga rimlighet, befinner sig emellertid icke allenast (som jag redan anmärkt) ganska allmän, utan äfven understödd af lika falska begrepp om sjelfva de gamlas skaldekonst. Äro ej, frågar man, hela Homerus och Virgilius uppfyllda med idel orimliga diktsagor, som man skulle anse med åtlöje, i fall dessa stora mästares konst