endast den, som grundad på tidens allmänna tänkesätt och öfvertygelse, befinner sig till den grad understödd deraf, att den, ehuru blott ämne för tro och förmodan, likväl går derigenom i bredd med möjlig sanning och verklighet. Sådan är den underbara dikten icke lätteligen hos oss, men sådan kunde den utan svårighet vara hos Homerus och Virgilius, och var det visserligen. Jag tillägger, att sådan var äfven från början alltid poesiens rätta mening dermed. Den behöfde ej bestå hos dessa skalder, hvarken i blotta figurerande skuggbilder ur gamla afdöda gudasagor, eller i eget nyskapadt drömverk, eller i lågt gängse pöbelskrock. Den var — märkom detta — offentlig religionslära, eller hvad som är detsamma, sjelfva den högre naturen i sin trodda verklighet. Tempel, altaren, prester, offer och publika religionsfester, hade redan från ålder omgifvit föremålen deraf med en majestätisk och vördnadsbjudande glans. Skalden tog dem icke omedelbarligen ur sitt eget hufvud: de existerade redan förut i den allmänna öfvertygelsen; han blott lånade dem derifrån, och använde dem i sin plan efter sina ändamål. Detta var dikt, allvarlig dikt, då för tiden.
Ett af de skenbaraste inkast häremot, som ibland ålderdomens lemningar torde kunna
