trolighet. Poeten måtte annars lika så gerna strax ifrån början säga sin läsare: jag går att tala om ett ämne, för hvilket jag har för afsigt att uppväcka er högsta vördnad och beundran, och vill till den ändan förtälja er derom, hvad J väl sjelfve lären finna aldrig hafva händt eller kunnat tilldraga sig.
Då jag trott mig finna i de gamlas poesi en viss allmännare enlighet med den princip jag här yrkar, har jag dock ej velat påstå, att icke afvikelser derifrån ju äfven hos dem kunde uppsökas. Homerus tillåter sig visserligen många vågade tillägg af egen fantasi; och Virgilius sjelf är någon gång ej noggrann på troligheten. Skeppens förvandling hos honom till sjungande nymfer, svarar fullkomligt mot hvilken helst af Ovidii förvandlingar; och hans prisca fides facto röjer tillräckligt hvad han sjelf tänkte derom. Men just denna ursäkt röjer ock tillika, att han både kände och erkände den fordran på allvarlig berättelse, som i allmänhet utgör rätta naturen af detta skaldeslag. Må hända skall någon fråga, huru han då, med ett sådant begrepp derom, kunnat förena så många andra dikter af synbar flärd, såsom att ej nämna flera, episoden om Polyfem och Cycloperna, ett jetteslag af ofantlig storlek och med ett enda öga i pannan? Trodde någon
