derpå ännu i Augusti tidehvarf? Så åtminstone föreställer jag mig. Utom det att detta lån från Homerus var af åldern helgadt, torde äfven böra ihågkommas, huru föga långt naturkunskapen ännu på den tiden hunnit, och antagandet af ett sådant äldre menniskoslag, icke böra finnas i Virgilii dagar orimligare, än vår egen tro midt i sjuttonde seklet på en jätteslägt i Norrige, hvaraf den sista, som ihjälslogs 1338, befanns äga åtta alnars längd, enligt Messenii berättelse.
Med ett gudasystem, sådant som de gamlas, och med deras i allmänhet ringa mått af naturkännedom, är det således svårt, att hos dem bestämma gränsen emellan det möjliga och omöjliga, följakteligen emellan trolig och ej trolig poetisk berättelse. Hos oss är denna gräns numera genom upplysningens framsteg med vida skarpare drag utmärkt, hvilket skulle böra naturligtvis medföra en viss stränghet i valet och slaget af dikt, när den brukas i allvarligt ämne, ifall hos nästan alla våra moderna skalder en helt annan princip om fiktionens bruk icke blifvit gällande: en princip härledd från diktens förutsatta natur af tydligt synbar, men derjemte loflig och prydande flärd.
Jag tror mig ej här behöfva tala om Henriaden, hvars hela dikt-system befinner sig helt
