är hvad som utgör den rätta effekten af de begge berömda sorgespelen. Hvad man i dem röres af och beundrar är icke Kalchas’ orakeldrömmar; icke Kärleksgudinnans hat till Phèdre och hela hennes ätt; icke den sällsamma orsaken till Hippolits död. Jag kan svårligen föreställa mig, att t ex. i tragedien Iphigenie, hindens uppoffring i stället för prinsessans, fastän hos Euripid gillad såsom enlig med grekiska mythen, skulle hos Racine hafva gjort annat, än förlöjligat hela mästerverket. Mången förnuftig läsare önskar tvifvelsutan, att poeten likaså kunnat bespara honom svårigheten, att tro på Neptuns löften till Theseus, och på hafsdjuret som han i följd deraf skickade att skrämma Hippolits hästar. Den präktiga berättelsen derom, jag nödgas tillstå det, har åtminstone på mig aldrig gjort någon verkan, svarande emot det öfriga; och jag tror att flera, om de fråga sjelfva, skola hafva funnit detsamma. Man behöfver blott jemföra dermed den berömda drömmen i Athalie, för att tydligen erfara, huru mycket diktmålningen, grundad på verkligt gällande begrepp, äger i sann effekt företräde framförallt lån ur en gammal försvunnen gudadikt.
Det är emellertid förundransvärdt, huru man finner lätt och lämpligt, att i sina sinnesnöjen betrakta sig såsom dubbel, och att åtskilja sig sjelf
