sökas, eller ock — ej ens eftersträfvas. Korteligen: förnuft och inbillning, natursanning och diktskapelse måste öfverensstämma, sammansmälta, vara eller synas detsamma, till all stor och fullkomlig effekt. Och ju mera ämnet har för oss storhet och allvarligt intresse, ju mer fordre vi äfven af sjelfva dikten denna höga allvarliga natur, hvarförutan den — upprepom det ännu en gång slutligen — alltid bättre saknades.
En annan fråga blir, huruvida någon underbar dikt, med sådana fordringar, må anses för oss möjlig, och hvad utvägar vi dertill nu mera kunna äga? Säger någon: de samma som Milton och Klopstock; så vet jag ej om frågan vore dermed fyllest afgjord och besvarad. Lagstiftaren Boileau tänkte åtminstone i poetiskt afseende ej särdeles gynnande om den kristna mythen i allmänhet, hvilken han ansåg såsom allt för osinnlig, eller i sin ringa grad af loflig sinnlighet alltför dystert majestätlig, för att kunna med nog poetisk fördel brukas i profana ämnen och händelsemålningar. För min del nödgas jag vara till en stor del af lika tanke med Boileau. Om förnuftet finner sig med detta diktslag nöjaktigt tillfreds, finner inbillningen deremot ej till samma grad sin räkning dervid. Erkännom nemligen, att om religionsmythen är hos oss utan
