anmärkningar icke otjenliga, att hemställas till besinnande. Men hvad som, i afseende på dikten och dess natur, endast afviker ifrån sundt omdöme eller upplysta tänkesätt, är likväl ringa att akta emot det slags bruk deraf, som verkligen förnedrar sinnet under all ernådd förnuftsvärdighet. Det är härom, som det nu följer att säga något. Jag skall göra det i samma goda afsigt, och med lika frihet som i det föregående.
I sanning, då man betraktar den slags sällsamma vitterhet af all möjlig återkallad vidskepelse, hvarigenom vår tid begynt att utmärka sig, kan man ej mera fela att inse, till hvad grad de gamla förnuftsgränsorna befinna sig i allting från grunden upprifna. Vid geniets brist, eller bristen af nog kraftiga sätt att verka på slappa eller grofva sinnen, står man ej mer som förr rådlös och handfallen. Man har tillflykten färdig och öppen i mystikens drömmar och andeverldens tomma skuggbilder, till och med i dess gröfsta fasor. Och hvad man bland förnuftigt folk skulle tillförene blygts att berätta eller ens lyssna till; ja, hvad sjelfva den lägsta hopen redan hade begynt att förakta och skämmas före, det har blifvit just i våra dagar valdt till ämnen för talangens penslar och målningskonst.
